Fredagsmagasinet: Monica Lindstedt - 10 feb

Hej och välkomna till "Fredagsmagasinet".

Städning, matkasse, fönsterputs, målning, husrenovering, barnpassning.

Hyr en farmor, hyr en farfar, fredagsmys... Vi skulle kunna hålla på hur länge som helst.

En sak är klar. Det är en tjänstesektor som växer med stormsteg.

Den är stimulerad av RUT- och ROT-avdrag. Men det är mer än så.

Om en stund ska vi träffa personen som startade alltihop för 16 år sen.

Samtidigt håller vi såklart ögonen på eurokrisen och vad som händer där.

Jan Häggström, det här grekiska dramat... Kan det fortsätta så mycket längre?

Det kan det göra. Man kan komma överens, även om det inte ser ut så.

Det blir sista-minuten-karaktär på allt eftersom att grekerna vill göra så lite som möjligt.

Men man måste ändå uppfylla förpliktelserna för att man ska få utbetalningar varje kvartal.

Nu är det akut igen för mars.

Om man säger att det är kris efter kris... Det här är som när man ropar varg, eller hur?

Det verkar inte vara så mycket kris som det sägs att det är.

Jodå. Tittar man på ekonomin och statsfinanserna så är det mycket kris. Det hänger tråkigt nog ihop.

Om inte grekerna får igång ekonomin är det nästan omöjligt att banta budgetunderskottet.

Vore det inte bättre om övriga EU inte går med på grekernas krav–

–låter dem lämna och visa de övriga länderna att: "så här går det om man inte gör som vi säger"?

Ur uppfostringssyfte är det så. Men det kommer i så fall till en stor kostnad.

Både för de utländska långivarna, det handlar inte bara om statsskulden–

–utan även om stora lån till privat sektor i Grekland.

De har inte råd att betala dem om Grekland lämnar euron. Valutan kommer att falla dramatiskt.

På sikt kan det också göra att andra frestas att följa samma väg.

Kan det finnas en poäng för Grekland att gå igenom det stålbad som krävs?

Ja. Det är en poäng att göra det här med statsfinanser och pensioner.

Hela statsapparaten är för generös. Grekerna har inte råd med det.

Det måste man göra under alla omständigheter.

Även om det slutar med att man lämnar euron har man det med sig det i bagaget.

Att man har försökt rätta till en hel del saker som måste göras.

Kan de rulla den här stenen försiktigt framför sig hur länge som helst?

Är det det vi kommer att se?

Nej. Inte hur länge som helst.

Om inte den grekiska ekonomin vänder uppåt drar man nog slutsatsen att–

–man måste lämna euron och få en stärkt konkurrenskraft genom att få en egen valuta.

–Det finns en katastrof där framme? –Ja.

Men också ett löfte om en framtid bortom det.

De länder som har haft kraftiga devalveringar, framför allt Argentina för tio år sen...

Det gick bra för dem efter att de lämnat den fasta växelkursen. Det kan vänta Grekland runt hörnet.

Men först blir det jobbigt att gå igenom skuldnedskrivningar och konkurser.

Banksektorn kollapsar. Mycket annat tråkigt kommer att hända.

Många undrar säkert varför Lettland kunde klara sig igenom det här så raskt.

Där var det också kris.

Ja. Men deras skuld var inte ens hälften av Greklands.

Sen tog de itu med det ganska resolut. Det var kanske lite lättare att hantera.

Framför allt är lönenivåerna i Lettland betydligt lägre än i resten av euroområdet.

Det gjorde dem till en konkurrenskraftig ekonomi, utan att de behövde tillgripa en devalvering.

Finns det skillnader i Lettlands historia som gör det lättare att genomföra politiska förändringar?

Det kan man tänka sig.

Naturligtvis har letterna levt med ganska stora umbäranden och gjort stora uppoffringar.

Det här var säkert ett tufft pris att betala–

–men många tyckte nog att det var värt det för att hänga ihop med Europa.

Tack, Janne. Sitt kvar. Nu ska vi gå över till dagens gäst.

Hon började sin karriär som forskare, konsult. Sen var hon med och startade tidningen Metro.

Sen kom hon på en idé som skulle förändra inte bara hennes liv, utan många andras.

Dessutom skulle det starta en debatt som fortfarande pågår.

Hon startade faktiskt en helt ny bransch.

Välkommen Monica Lindstedt, ordförande i Hemfrid.

–Hej! –Hej!

Hemfrid...

Vi kan berätta lite om Hemfrid.

Städning för privatpersoner är huvudsaken.

Men nu finns även barnpassning, fönsterputs, trädgårdsarbete och andra tjänster.

Hemfrid har 1 300 anställda och omsätter 300 miljoner kronor.

–Hur kom du på idén? –Det var inte särskilt svårt.

I vår familj har vi fyra barn. Min man jobbar jättemycket.

Jag jobbade som tidningsvd och höll på att bli galen på mitt liv.

När jag kom hem från jobbet så började nästa skift.

Det var så att jag en söndagskväll stod och strök och tittade på tv.

Som småbarnsmamma gör man alltid två saker samtidigt. Så jag strök och tittade på tv.

Jag tittade på tv-serien "En röst i natten".

Jag blev helt tokig och tänkte–

–att jag i mitt jobb kunde få förmånsbil, rikskuponger och förmånlig fjällsemester.

Jag kan få fri företagshälsovård. Men jag får inte hjälp med det jag mest behöver – hjälp hemma.

Jag tänkte att det borde gå att byta ut värdet av en förmånsbil, mot värdet av en tjänst–

–och rigga ett företag som kan leverera den.

Förstod du vilken debatt det skulle förorsaka?

Det hade redan varit en debatt. Alla minns Mona Sahlins toblerone.

Och...

Anne-Marie Pålsson hade kommit med en rapport om att om man öppnade upp den sektorn–

–så skulle det leda till många nya jobb.

Men det var politiskt brännstoff under den tiden.

Det gick inte att föra en normal debatt.

Men jag hade då...när jag startade Hemfrid...

Idén fick jag 1988, men jag startade Hemfrid 1996.

Jag kände att jag hade lärt mig så mycket om att starta nya saker–

–genom att vara med i Metro.

Förr eller senare så händer saker. Man kan inte stoppa tidvattnet.

Det var bara att titta på mig själv och min situation och på mina generationskamrater.

Vi hade alla samma problem.

Vad än politikerna sa, så skulle det där hända.

Vad var visionen? Vad trodde du att det skulle bli? Vad tänkte du dig?

Jag hade en idé om att Hemfrid skulle bli ett begrepp, en bransch–

–och en folkaktie senast 2004.

Det har blivit ett begrepp och en bransch, men ingen folkaktie.

Men det beror på att jag själv ändrat uppfattning om börsen under tiden.

Och sen kom RUT-avdraget, som det hette från början–

–husavdrag säger man nu.

Då förändrades företaget. Kundkretsen ändrades en del.

RUT kom 2007.

Dessförinnan var merparten av våra kunder privatpersoner som fått löneförmån via arbetsgivarna.

Det tog sex år för mig att få firman lönsam.

Men efter det hade vi en tillväxt på 15-18 procent per år.

I samband med RUT blev det en "boom".

Då fick vi mer och mer privatkunder.

Vi har gått från "business-to-business" till att bli "business-to-consumer".

I dag är ungefär 80 procent av våra kunder privatpersoner. 20 procent får det som löneförmån.

"En riktig feminist bekämpar RUT-avdraget", skrev Rebecka Bohlin i Expressen för ett tag sen–

–som en uppmaning till den nye (S)-ledaren Stefan Löfvén.

Är det viktigt vad Socialdemokraterna tycker?

Socialdemokraterna har nåt...rött skynke kring det här.

Jag har funderat mycket på vad det beror på.

Jag tror att det handlar om att den här branschen var den sista yrkeskåren–

–som fick reglerade arbetsförhållanden.

Det var så sent som på 50-talet.

Det är oomtvistligt så att det fanns många som jobbade i hemmen–

–som blev utnyttjade på olika sätt och hade dåliga anställningar.

Du talar om hembiträdena som inte finns längre.

I dag är det en annan tid. Jag tycker inte att det finns dåliga jobb.

Jag tycker att jobben som mina medarbetare utför–

–är kittet i samhället på nåt sätt.

Det är faktiskt ett talangyrke. Det är svårt att sköta ett hem på ett bra sätt.

En bärande tanke i hennes resonemang är att de som utför tjänsten inte har råd att ha den.

Å andra sidan köper väl inte en snickare snickartjänster av nån annan heller.

Det här är en talang, och ett talangyrke.

Jag har svårt att tro att de skulle vilja överlåta det till nån annan.

Vi frågade folk på stan vad de tycker egentligen. Så här svarade de.

Jo. Det är väl nåt bra.

Jag tycker att det är bra, för folk slipper göra det själva och så kan man dra av det på skatten.

Det är bra att man kan få extra hjälp hemma om man behöver det.

Jag är positiv till de vardagsnära tjänsterna.

Det beror bland annat på att de numera är vita.

Tidigare var de svarta. Det tjänar både samhället och jag på.

De som tidigare var arbetslösa tjänar också på det.

De är fantastiska. Jag har redan använt dem. Toppen!

Det är bra att man kan dra av. Det hjälper nog många att använda tjänsterna mer.

Vad skulle du själv behöva hjälp med?

Vi behöver hjälp med städning. När man är tvåbarnsmamma kanske inte tiden räcker till.

Jag har hjälp med städning. Det fungerar mycket bra.

Hundpassning vore fantastiskt. Då kan man få hjälp med promenader när man jobbar mycket.

Jag har hjälp med städning hemma. Det är fantastiskt att slippa göra det.

Man får det städat hemma och samtidigt får många andra tillfällen till jobb.

Jag skulle vilja ha en kille som syr om mina kläder. Så de blir fina.

Det finns många varianter på det här.

Låt oss tala om det här med fina och mindre fina jobb.

Om man får tro retoriken är det mindre fint med de tjänsterna som du tillhandahåller.

Fast jag ser det inte så.

Det behövs ju. Hur mycket vi än surfar eller hur små datorer vi än bygger–

–så kan vi inte trolla bort människors vardagsbehov.

Maten hoppar inte ut ur datorn. Du kan inte städa virtuellt.

Hur mycket vi än surfar så kan vi inte hitta på omsorgsmaskiner som tar hand om gamla.

Jag tror att tjänstesektorn måste till...

Det finns en förfining och förädling i den också.

Du pratade om Fredagsmys. Det är ett företag som bara tillhandahåller fredagsmys.

Det skapar också några jobb och ett företag i sig.

Av mina 1 300 anställda så är ungefär 100 tjänstemän som gör olika saker.

Vi har skapat en ny yrkeskår. Nämligen de som sköter olika geografiska områden–

–med personal, familjer och såna saker. Det är väldigt mycket logistik.

Om jag säger "hushållsnära tjänster", så förstår nog alla själva tjänsten–

–men få förstår att det är ett avancerat logistiskt optimeringsproblem.

Det kräver ganska mycket it i botten.

Det här är verkliga och efterfrågade jobb.

Frågar jag mina medarbetare vad de tycker om det här jobbet, så är de allra flesta positivt inställda.

Det är viktigt för dem att ha ett arbete, en egen lön och att bli uppskattade för det de gör.

Det som är bra med sektorn är att det syns vad man gör. Man är behövd.

Jan Häggström, finns det från din utgångspunkt som ekonom–

–nåt som säger att en del jobb har större betydelse för ekonomin än andra?

Nej, eftersom att det finns kunder som efterfrågar de här tjänsterna, så sätter de värde på dem–

–likväl som på nånting annat. Det går inte att säga att det ena jobbet är viktigare för ekonomin.

Alla jobb som höjer värdet för kunden är viktiga.

Men sen finns det andra aspekter på det. Till exempel att svarta jobb blir vita.

Det har stor betydelse inte minst för de som utför jobben.

Då kan de få sjukförsäkring, pensioner och trygghet.

Men också för de som köper. Det blir fler som köper när det blir möjligt att göra det vitt.

Men självklart också för statskassan.

En viktig sak är att de här jobben sker i Sverige. Vi kan inte exportera de här arbetstillfällena.

De måste göras här och nu. Vi behöver arbetstillfällen. Riktiga och efterfrågade jobb.

Får inte tjänstesektorn den uppskattning som den förtjänar–

–med tanke på dess ökande betydelse i ekonomin?

Det är lätt att man nedvärderar vissa typer av tjänster.

Men om nån är villig att betala för nånting, om det nu är en pryl eller en tjänst–

–så avgör det om det som produceras är värt nånting.

Inte om det är en tjänst eller en vara som produceras.

Samhället har ju utvecklats också. Om nån hade sagt för 10-15 år sen–

–att folk skulle vara villiga att betala tiotusentals kronor för att lyfta skrot, hade man skrattat.

Men det har ju också blivit en ny bransch. Personlig tränare är en ny yrkeskår.

Det handlar ju om att se tidsandan.

Vad är viktigt just nu?

I takt med... Vi kan ju bara åka i en bil åt gången och titta på en tv...

Vi pratar om att vi inte ska konsumerar så mycket saker av miljöskäl och annat.

Då blir det naturligt att tjänsterna höjer livskvaliteten.

Janne, tack för att du kom. Jag vet att du ska med ett plan, så vi ska låta dig gå om en stund.

Men vi kan konstatera att det finns en bransch–

–som tillhandahåller hemnära tjänster.

Vi har hittat ett tiotal företag som hyr ut pensionärer.

Över 40 företag som levererar matkassar till hushåll.

Vi träffade en pionjär på just det området.

Förra året utsåg Handelns utredningsinstitut den färdigpackade matkassen till årets julklapp.

Först i Sverige med affärsidén var Kicki Theander, kvinnan bakom Middagsfrid.

När man tittar i en vanlig butik i mejeridisken så finns det 350 produkter.

På 60-talet fanns det sex-sju produkter.

Det har blivit svårare att välja de varor som inte innehåller tillsatser, den rena maten–

–och att veta vad som är kvalitet och inte. Många upplever de små valen som en stressfaktor.

Vi tillhandahåller en tjänst som inte bara handlar om att bära hem mat från butiken. Vi gör även urvalet.

Kicki och maken Viktor startade verksamheten 2007.

Under ett halvår saknade Middagsfrid konkurrenter.

I dag har företaget 25 anställda och anlitar 14 åkerier landet runt.

Men man är inte längre störst.

Min största drivkraft är inte att tjäna pengar. Jag vill inte köpa bilar och båtar.

Det räcker inte med att bara sälja mat. Jag har nu en plattform där jag kan kombinera affärsverksamhet–

–med att driva viktiga frågor. Det handlar om livsmedelskvalitet, märkning av mat–

–som inte är vilseledande, att inte leverera produkter som innehåller palmolja som skövlar regnskog...

Jag tänker på djurhållning och tillsatser. Allt det höll jag på med innan jag blev företagare–

–för min egen familj. Nu har jag en möjlighet att nå ut till många fler.

RUT-avdraget infördes för snart sex år sen och kallades på vissa håll för pigavdrag.

Men Kicki ser en tydlig trend i samhället.

RUT har förändrat, även om det tagit några år–

–synen på att ta hjälp utifrån.

Att köpa en matkasse och anlita städerskor anses inte fult.

"Vad ska vi äta till middag?" tror jag är det vardagsproblem som folk upplever som jobbigast.

Egentligen tycker jag att vår tjänst, likväl som städtjänster, borde vara avdragsgill–

–för det är ju hushållsnära. Det är nåt som tidigare utfördes obetalt i hemmet–

–som nu finns på marknaden.

Vad säger du om namnet Middagsfrid?

Ja, renommésnyltning får man nog säga att det är.

När jag fick reda på det här bestämde jag mig för att ha en positiv hållning.

Ungefär som Abbas fiskbullar tyckte att det var bra med popgruppen Abba.

–Så att vi drar väl båda två. –Du...

Nu konstaterar vi att det växer fram en massa såna här saker.

Från ditt företags synpunkt, ni är störst men har också fått en hel del konkurrenter.

Det är fler som sysslar med det här.

Vi har 12 500 konkurrenter i dag.

Det vet vi för att det är så många företag som begärt RUT-pengar från Skatteverket.

Av de 12 500 är det bara 1 000 som är aktiebolag.

Det betyder att det är uppemot 10 000-11 000 företag–

–som startats med F-skattsedel. Bara det är så många arbetstillfällen.

Sen kanske man har två-fyra anställda.

Att den här sektorn verkligen har skapat efterfrågade jobb är oomtvistligt.

Många säger att du har tajmat det här väl.

Det sa de inte 1996.

Men jag skulle vilja säga att tajming är en fråga om tålamod.

När ROT-avdraget, alltså avdrag för hantverkstjänster, infördes–

–steg priserna på såna tjänster.

Höjde du dina priser när RUT-avdraget infördes?

Nej. Vi har ju bara våra priser med index egentligen.

I och med att vi gör årliga lönejusteringar för våra anställda. Vi har kollektivavtal.

Jag tror att man kan förstå...

...eller att alla kan förstå, att har man en sån konkurrenssituation som vi har i dag–

–så får man vara väldigt observant på den prisnivå man har.

Men du har också behövt kapital för att utveckla företaget. Det behövs.

Det har kommit in ägare och gått ut ägare.

Hur är din syn på att skaffa riskkapital?

Jag startade Hemfrid under den heta it-eran.

Stod det "it" nånstans när man kom med sin affärsplan...

–Det kunde väl inte du få in? –Nej.

Därför var de ju faktiskt rätt så njugga mot mig.

–Jag hade svårt att få riskvilligt kapital. –Men så kom 6:e AP-fonden.

De identifierade det här som ett tillväxtområde.

Men de hade inte föreställt sig att det skulle ta så lång tid som det faktiskt tog.

Sen kom it-kraschen emellan.

Då fick 6:e AP-fonden andra problem.

De bestämde sig för att inte vara kvar som delägare hos oss.

Blev det en väl ryckig resa på grund av detta?

–Det blev... –En ledande fråga.

Det blev ryckigt. Jag sov dåligt under ganska många nätter.

Men jag hade två val.

Det ena var att lägga ner och det andra var att försöka köpa tillbaka företaget–

–och...försöka på egen hand.

Det var ju det jag gjorde.

Det ska jag säga om 6:e AP-fonden... De såg till att det blev en snygg "exit" från deras sida.

–Men nån folkaktie blir det inte? –Det vet man aldrig.

Men 2004 var fel tid och vi var för små. Små bolag ska inte vara på börsen.

Det är min uppfattning.

Har du ett revanschbehov?

Ni har vuxit och det finns... Det verkar...

Det finns fortfarande motstånd. Har du ett behov av revansch på alla som har...?

Det kan jag inte säga därför att...

Jag tror att jag har en förmåga att se och göra det ingen har gjort förut.

Då är man lite före trupperna.

Man ser mönster och behov. Metro var ju också en sån sak.

Per definition är det ju så att det tar tid innan det stora flertalet förstår–

–att det här kommer, är oundvikligt eller är en bra idé.

Min tillfredsställelse är att kunna visa att jag faktiskt hade rätt.

Det är en bransch och ett begrepp naturligtvis, men...

Och ni omsätter 300 miljoner... Vad är målet nu?

En halv miljard. Det är nästa etapp.

Sen då? Finns det en vision?

Jag har fått frågan om vad det är som driver mig.

Jag skulle ju kunna ha sålt eller gjort nåt annat, eller så.

Men det som driver mig... Det låter patetiskt, och det är det kanske.

Men jag vill vara med och förändra världen.

Men jag vill inte bli partipolitiker.

Under min tid i Stenbecks-sfären upptäckte jag–

–att det var lite samma sak med Jan Stenbeck.

Vi hade en väldigt infekterad debatt om reklam-tvs vara eller inte vara under 80-talet.

Många sa att vi skulle gå under som nation om vi fick reklam-tv.

Sen började Janne Stenbeck sända via satellit från London.

Plötsligt hade vi reklam-tv i vardagsrummet.

Socialdemokraterna var i det fallet tvungna att hantera det problemet.

Sen blev det TV4 och lite annat. Vi har fortfarande inte gått under som nation.

Det är samma sak med det här. Många har varit rädda för det–

–att det är farligt eller får negativa konsekvenser.

Men det man har sett är ganska mycket tvärtom.

Vill man förändra världen måste man gå före.

Politiker tror bara på det de ser.

Kan man då leda i bevis att det här finns och går att hantera–

–är man beredd att ändra uppfattning eller modifiera sin uppfattning.

Tack, Monica Lindstedt, för att du kom hit. Det var jättetrevligt att ha dig här.

Nu finns ju också den här tv-kanalen, minsann.

Vi fortsätter träffa människor som är intresserade av att förändra världen.

Fortsätt att titta på "Fredagsmagasinet", men för nu säger vi hej då.